Anna-Lena Laurén

En diktator kan dö, men hans skugga förblir lång. Bara mycket långsamt kan ett samhälle hämta sig från den djupaste formen av skräck – den som inte enbart handlar om vad regimen kan göra mot dig, utan också om vad den kan göra mot dina närmaste.

I Uzbekistans huvudstad Tasjkent har den kompakta muren kring presidentpalatset rivits ned och ersatts av ett genomskinligt staket. Den nya regimen signalerar öppenhet.

Förbipasserande ser alltså vad som finns därinne, de kan rentav träda in i den grönskande parken. Högst upp på krönet av en liten kulle står ett marmorpalats. Ok saroj, det vita palatset på uzbekiska.

En jättelik förgylld staty av en man i kostym och slips bevakar ingången till palatset. Hans ansiktsuttryck ser milt bekymrat ut.

Islam Karimov. En av de hårdaste diktatorerna i Centralasien, sedan två år död och begraven. Men i Uzbekistan lever hans arv fortfarande vidare, och ingen är riktigt säker på hur man ska hantera det.

I nästan tre decennier ledde Karimov Uzbekistan med järnhand. Själv betraktade han sig som ett bålverk mot islamska extremister. Efter en serie terrordåd i Tasjkent 1999 och 2004 drog han åt tumskruvarna i samhället på ett sätt som enligt många människorättsorganisationer snarare bidrog till radikaliseringen. Oliktänkare, religiösa och journalister fängslades på en skala som var iögonfallande till och med i en region som Centralasien, där demokratierna går att räkna på ena handens fingrar. Underrättelsetjänsten fanns överallt i samhället. Tortyr i fängelset var utbredd och innefattade elchocker och utdragna naglar. Det finns ett dokumenterat fall av en fånge som kokades ihjäl.

Terrorn kunde rikta sig mot vem som helst – inte bara religiösa. Karimovs egen dotter Gulnara är försvunnen sedan fyra år tillbaka. Ingen vet om hon lever eller är död.

Metoderna visade sig ineffektiva. Flera internationella terrorister är av uzbekisk härkomst, bland annat Rakhmat Akilov som dödade fem personer i Stockholm och Saifullo Saipov som dödade åtta turister i New York år 2017.

När Karimov dog i september 2016 tog det flera dagar innan regimen bekräftade att han hade avlidit. I en diktatur är det värsta som kan hända att diktatorn försvinner. Medan härskaren finns är reglerna tydliga och klara, när han försvinner vet det huvudlösa ledarskapet inte vad det ska göra. Reflexmässigt ljög man de första dagarna – för att vinna tid.

Då regimen till sist hade erkänt att Karimov var död utbröt en inbördes maktkamp. Den som vann heter Sjavkat Mirzijojev. Han är i dag Uzbekistans nya president och har infört en mängd reformer. Mirzijojev förstår att det nu måste bli förändring. Samtidigt är han rädd för att gå för långt. En illustration på denna schizofreni är ett museum över Karimov, som har byggts upp bakom det tomma presidentpalatset – där Mirzijojev själv har valt att inte arbeta.

Jag vill säga att Mirzijojev har gett oss frihet. Han har gett oss demokrati

I museet kan man läsa långa, panegyriska skildringar om Karimovs person.

”Hans hjärta slog i takt med nationens, han älskade osjälviskt sitt folk och de svarade honom med andlig närhet”, står det på väggen.

Ett oändligt antal tavlor. Karimov med sin hustru Tatiana, Karimov i FN:s talarstol. Karimov med en liten flicka i folkdräkt på armen. Karimov med tigrar i bakgrunden, en symbol för mod och styrka. Karimov vid sitt arbetsbord, i färd med att underteckna viktiga papper. En ung Karimov med ett drömmande uttryck i ansiktet.

Plötsligt kommer en ung man i prydlig skjorta och slips fram till oss. Han har något att säga och budskapet känns inte intränat. Det är uppriktigt.

– Jag vill säga att Mirzijojev har gett oss frihet. Han har gett oss demokrati. Möjlighet att säga vår åsikt. Att inte vara rädda, säger Salahuddin Kurbanov.

Under Karimov var Mirzijojev premiärminister. Diktatorns hantlangare. Nu genomför han reformer.

De tidigare begränsningarna för utländska valutaköp har skippats, rörelseutrymmet för det fria ordet har ökat och utländska journalister släpps in. Att fotografen Roger Turesson och jag över huvud taget befinner oss här i Uzbekistan är enbart ett resultat av Mirzijojevs reformer. Fram till Karimovs död var det i praktiken omöjligt att få journalistvisum till Uzbekistan.

Den 31-åriga Kurbanov studerar på Högre republikanska skolan för business och administration, som beskyddas av Uzbekistans president. Gruppen är Uzbekistans framtida tjänstemannaelit. Hela klassen har skickats till Karimov-museet som en del av utbildningen.

Jag frågar den unga mannen vad han anser om Karimovregimen. Svaret blir genast mer reflexmässigt.

– Karimov gav oss självständighet och frihet. Tidigare trodde folk att Uzbekistan är en islamistisk stat. De trodde att vi är wahhabiter. Men vi är ett modernt land som utvecklar oss, och det är tack vare Karimovs arv.

– Nu har vi Sjavkat Mirzijojev som satsar på modern know-how, fortsätter han. Han har många bra strategier och planer, han ger unga högutbildade möjligheter att utvecklas.

Det är så här förändringarna i Uzbekistan går till. Man vill ha reformer, men man vill inte klippa av bandet bakåt. Få i Uzbekistan – förutom de frisläppta dissidenterna — vågar ta avstånd från Karimovs regim.

Ja, jag är rädd. Men om inte jag kämpar för mänskliga rättigheter, vem ska då göra det?

Att jobba som journalist i Uzbekistan är att ständigt gå ut och in i roller. För att få journalistvisum måste man ha ett avtal med en resebyrå, som är godkänd av det uzbekiska utrikesdepartementet. Resebyrån bygger upp ett program som journalisterna ska följa, och ansöker om de intervjuer som önskas.

Dagtid följer vi det officiella programmet, om kvällarna gör vi egna intervjuer. Jag har väntat mig rigorös övervakning, men myndigheterna verkar inte bry sig särskilt mycket om vad vi sysslar med. Vi använder oss visserligen av krypterade informationsvägar, men ingen verkar skugga oss.

Övervakningen känns nästan hovsam i jämförelse med hur det till exempel kan vara i de ryska provinserna, där man ofta inte kan ta ett steg utanför hotellet utan lokala FSB-agenter i hälarna. Jag är häpen. Det betyder inte att myndigheterna inte har koll på oss, till exempel genom vår officiella guide. Men det framstår helt klart som att man nöjer sig med en begränsad övervakning.

Tasjkent är en miljonstad som utåt ger ett dynamiskt intryck. Uzbekistan är det största landet i Centralasien befolkningsmässigt och jungfrulig mark för investerare, som fram till Karimovs död hölls på en armlängds avstånd.

Hårdvalutan som strömmar in syns i gigantiska skrytbyggen. En ishall blir snart klar mitt i stan. Ett nytt kvarter med skyskrapor i stål och krom är under bygge, vilket kommer att jämna en gammal mahalla – traditionella uzbekiska kvarter som kan jämföras med bysamfälligheter – med marken.

Uzbekerna är ett handelsfolk. Småföretagartraditionen är stark, restauranger och caféer kantar gatorna. Maten kostar en spottstyver och köket är delikat. De utländska turisterna i landet blir allt fler, taxibilar går att beställa via den ryska appen Yandex, hotell att boka på nätet. Men för att få visum måste också turister samarbeta med en lokal resebyrå, eller ingå i en gruppresa som har lokala samarbetspartners. Det är nästan omöjligt att på egen hand få biljetter till de moderna snabbtågen mellan Tasjkent och Samarkand, eftersom resebyråerna köper upp allt på förhand.

Intelligentian i Tasjkent är inte död. På något märkligt sätt har den överlevt tre decennier under Karimovs stövelklack.

Sedan Sjavkat Mirzijojev kom till makten har en mängd uzbekiska oliktänkare och journalister fått amnesti. De tar emot i sina hem och ger intervjuer med namn och bild. Officiellt medger inte den nya regimen att några fel har begåtts under Karimov, men man straffar inte heller människor som kritiserar den. Åtminstone inte just nu.

Plötsligt, utan förvarning, fick jag kokande vatten över mig bakifrån

Ingen vet hur permanent den nya situationen är.

— Rädd? Ja, jag är rädd. Men om inte jag kämpar för mänskliga rättigheter, vem ska då göra det? Jag är väldigt glad över att så många duktiga unga människor nu är intresserade av vad vi gör och vill lära sig vad mänskliga rättigheter är, säger Azan Turgunov.

Han tar emot oss hemma i sitt vardagsrum, omgiven av barnbarn som springer ut och in. Den 67-årige Turgunov är en av Uzbekistans mest kända medborgaraktivister. I början av 1990-talet var han aktiv i Erk, det första demokratiska partiet i Uzbekistan. Därefter har han lett organisationen Mazlum (De förtryckta) som erbjuder juridisk hjälp till fattiga. Han greps år 2008 i Karakalpakstan, Uzbekistans fattiga norra delar, då han skulle hjälpa en frånskild kvinna som hade hamnat i en familjetvist. Därefter dömdes han till tio års fängelse för förskingring.

– Under förhöret stack de in nålar under mina naglar. Jag vägrade erkänna brott och då väste förhörsledaren att jag aldrig skulle komma levande därifrån. Plötsligt, utan förvarning, fick jag kokande vatten över mig bakifrån.

Turgunovs rygg var så illa bränd att han inte kunde ha på sig något på överkroppen på flera veckor.

– Min cell var full av kackerlackor. Jag var tvungen att ligga på mage på grund av brännsåren på ryggen och då promenerade kackerlackorna omkring i såren.

Under Turgunovs nio och ett halvt år bakom galler hann sju barnbarn födas. Ett av dem, femåriga Sara, springer in mitt under intervjun.

– Dode! (morfar) ropar hon och hoppar upp i morfars öppna famn. Turgunov lägger armarna om henne och bägges ansikten strålar.

Jag är rädd för att det kan sluta med att samhället exploderar

I september 2016 dog Karimov.  Ett drygt år senare benådades Turgunov. Då hade han tillbringat nio och ett halvt år i fängelset.

Han stöder Mirzijojevs reformer, men säger att de tyvärr inte är tillräckliga.

– Det sitter fortfarande hundratals oskyldigt dömda i våra fängelser. Många av dem är företagare som har blivit fängslade på grund av tjänstemän som vill åt deras företag. Det är vanligt att religiösa grips för extremism och det bara radikaliserar människor. Jag är rädd för att det kan sluta med att samhället exploderar, säger Azan Turgunov.

En diktatur består av olika maktcentra, och nästan alltid är underrättelsetjänsten en av de mest centrala. Den nya presidenten Mirzijojevs kan inte genomdriva några reformer om han alienerar säkerhetstjänsten. Samtidigt tyder mycket på att den motarbetar honom.

Ett exempel är vad som skedde med journalisten Bobomurad Abdullajev. Vi träffar Abdullajev i hans hem i Tasjkent, en enkel bostad i ett slitet sovjetbyggt höghus. På uzbekiskt vis sitter vi i skräddarställning på vackert mönstrade madrasser. Abdullajev har dukat fram te, bröd och sötsaker.

Domstolen sade att de skulle undersöka mina vittnesmål om att jag hade blivit torterad. Men ingenting händer

Under pseudonym har Bobomurad Abdullajev i flera års tid skrivit omfattande artiklar om korruption. En av hans finansiärer är Mohammad Saleh, uzbekisk oppositionspolitiker som har levt i exil i Turkiet i över tjugo år.

I december i fjol överfölls Abdullajev av civilklädda män på gatan utanför sin bostad. Det visade sig vara den uzbekiska säkerhetstjänsten, som förde Abdullajev raka vägen till en tortyrkammare. Mirzijojev hade då varit president i över ett år. Men säkerhetsagenterna sade öppet till Abdullajev att hans dagar är räknade.

– De frågade mig varför jag stöder Mirzijojev, som de kallade populist. De visade på porträtt av Karimov som de fortfarande hade på väggen och sade att de inte tänker hänga upp något porträtt av en ”tillfällig president”, säger Abdullajev.

Varje dag i 39 dagar misshandlades Abdullajev med batonger och plastflaskor på armar, ben, fötter och rygg. Han tvingades stå upprätt i sex dygn utan att sova. Till sist skrev han under vittnesmål mot andra journalister, bland annat från BBC och Radio Svoboda. I rätten tog han tillbaka allt och talade om att han hade blivit torterad.

Han dömdes till samhällstjänst. Under Karimov hade han med största sannolikhet fått fängelse. Men Abdullajev godkänner inte domen, och han är orolig för att Mirzijojevs reformer håller på att torpederas.

– Domstolen sade att de skulle undersöka mina vittnesmål om att jag hade blivit torterad. Men ingenting händer, jag har inte blivit inkallad för att vittna. Det talas hela tiden om reformer och liberaliseringar, och personligen stöder jag Mirzijojev. Men det gör inte säkerhetstjänsten. De är en stat i staten och de vill tillbaka till Sovjetunionen.

Enligt Abdullajev måste Mirzijojev våga löpa linan ut.

– Det är klart att det har blivit bättre på många sätt. Ni är det möjligt att tala öppet om samhällsproblem. Allt tegs ihjäl under Karimov. Men reformerna måste göras från grunden, det duger inte med några halvmesyrer. Mirzijojev borde avskeda hela ledningen för säkerhetstjänsten, säger Abdullajev.

Att reformera det uzbekiska polis- och rättsväsendet är en gigantisk uppgift. President Sjavkat Mirzijojev har öppet kritiserat åklagarväsendet och statsåklagaren i Uzbekistan tvingades avgå. Men säkerhetstjänsten, inrikesministeriet och polisväsendet har inte reformerats. Samma tjänstemän sitter kvar.

Nytt är dock att de talar med journalister. Centret för kampen mot terrorism på uzbekiska inrikesministeriet går med på att träffa DN i Tasjkent. Två personer deltar i intervjun – Muchitdinov Dilmurod som är vice chef för Centret för kampen mot terrorism och extremism och Kutbiddin Burchonov som är kommunikationschef.

Allting är förberett in i minsta detalj. Inrikesministeriet har sin egen filmgrupp på plats. Undertecknad placeras på ena sidan av ett stort konferensbord, de båda herrarna på den andra sidan. Hela intervjun filmas och inleds med att Dilmurod läser upp ett färdigt förberett uttalande.

– Under de senaste åren har vi i förväg lyckats avslöja och stoppa flera terrordåd. Terrorn är ett problem som förekommer i hela världen, läser han från papperet.

Jag ställer en fråga om problemet med tortyr, som är väldokumenterat i Uzbekistan. Svaret är ett kategoriskt nekande.

– Vi har videoövervakning i alla fängelseceller och en ombudsman som regelbundet besöker fängelserna. De mänskliga rättigheterna respekteras på högsta möjliga nivå i Uzbekistan, säger Dilmurod.

Kommunikationschefen Kutbiddin Burchonov vill ändå förtydliga.

– Den uzbekiska staten godkänner inte tortyr, den är förbjuden i lag. Trots detta har det förekommit att enskilda medarbetare gjort sig skyldiga till detta. Men det är inte med statens godkännande, de bröt mot lagen, säger han.

På Uzbekistans Nationella universitet i Tasjkent har jag ansökt om att få intervjua några studenter. Jag har särskilt nämnt i ansökan att jag vill tala med både kvinnor och män och att det är bättre att träffa en mindre grupp.

Tidigare fanns det ingen valuta i landet och det gick bara att få lån till skyhöga räntor

Vi möts vid porten av en tjänsteman i välstruken skjorta. Han eskorterar oss genom en stor, grönskande park. Universitetsbyggnaderna är nya och alla studenter är propert klädda i kjol och kavaj respektive kostym och skjorta.

Den «lilla gruppen studenter» jag ska få möta visar sig bestå av ungefär trettiofem personer som fyller en hel föreläsningssal. De står upp när fotograf Roger Turesson och jag gör entré. Vi mottas som en utländsk delegation och jag förstår att det här inte är någon intervju. Jag förväntas hålla en föreläsning.

Jag är inte förvånad. Så här är det att jobba som journalist i auktoritära länder. Man har kommit överens om en intervju, men motparten väljer att arrangera en konferens. Då minskar risken för att journalisten ska få möjlighet att ställa fel sorts frågor i enrum.

Jag håller således en impromptu föreläsning om Dagens Nyheter och pressfrihet. Studenternas intresse är stort och efteråt haglar frågorna. Vad anser jag om fake news? Vad tycker jag om Putin och Trump? Hur jobbar oberoende medier? Vad säger folk i Sverige om Uzbekistan efter att den uzbekiska medborgaren Rachmat Akilov utförde terrordådet i Stockholm?

Tillställningen är övervakad – men frågorna är inte tillrättalagda. Det finns en rättframhet hos studenterna som inte går att spela. De vill verkligen veta hur en demokrati fungerar. Många stöder Mirzijojevs reformer.

– Det görs väldigt många bra saker för unga just nu i Uzbekistan. Det har blivit möjligt att ta lån till låga räntor för den som vill starta ett företag. Tidigare fanns det ingen valuta i landet och det gick bara att få lån till skyhöga räntor, säger 21-åriga Mirzosolich Atajev, som studerar historia.

Det finns en helt annan frihet att säga saker i Uzbekistan i dag

– Man kan tala öppet om problem. Det finns en ny app som heter ”Min åsikt” och via den kan vända sig till presidenten själv och ta upp saker som inte fungerar i samhället, säger 21-åriga Istatchon Chajgullajeva.

Den uzbekiska oppositionspolitikern Pulat Ahunov flydde Uzbekistan i början av 2000-talet och fick asyl i Sverige. Han är i dag svensk medborgare, men har hela tiden fortsatt följa med situationen i sitt gamla hemland.

– Skillnaden jämfört med tidigare är enorm, säger han. Jag trodde inte mina ögon när jag hörde Mirzijojev kalla åklagare för råttor på tv. Men han gjorde det verkligen! Det finns en helt annan frihet att säga saker i Uzbekistan i dag.

Jag träffar honom i Samarkand, där han ingår i en delegation som Liberalernas stiftelse SILC har sänt till Uzbekistan. Att den här sortens delegationer nu kan resa till Uzbekistan och träffa medborgaraktivister är ett osannolikt framsteg jämfört med slutenheten under Karimovregimen.

Samtidigt hoppas Pulat Ahunov att förändringarna inte ska vara för snabba.

– Det går inte att släppa loss allt på en gång. Det finns alltid en risk för att islamisterna ska ta över. Jag såg själv på 1990-talet hur snabbt de fick kontroll över civilsamhället, hur de vaktade på kvinnors klädsel och hur deras makt spreds, säger han.

Under Gorbatjov tillhörde Ahunov de unga reformisterna. De samarbetade i Folkkongressen under Andrej Sacharovs ledning i början av 1990-talet. Han är en liberal sekulär som vill lotsa Uzbekistan mot demokrati, men påpekar samtidigt att varaktiga reformer inte går att genomföra på en natt. I dagens situation är han beredd att stöda Sjavkat Mirzijojev, trots att denna tillhörde Karimovs förtrogna – samma Karimov som är orsaken till att Ahunov tvingades lämna Uzbekistan.

– Jag stöder Mirzijojev. Jag vill absolut inte ha revolution i Uzbekistan. Men problemet är att många motarbetar honom och korruptionen fortfarande är ett stort problem. Han har en massa olika klaner han måste balansera mot varandra. Det är ett oerhört svårt uppdrag, säger Ahunov.

Karimov har skrämt folk till den grad att samhället fortfarande är bottenfruset

Bland Tasjkents så kallade intelligentia är alla inte lika optimistiska. Umida Achmedova är dokumentärfilmare som år 2009 drogs inför rätta för att ha förolämpat det uzbekiska folket. Hon dömdes till tre år i fängelse men frigavs omedelbart.

Vi samtalar på traditionellt sovjetiskt dissidentsätt i hennes kök, sittande kring ett minimalt bord som dignar under en hög trave nystekta blinier och hemlagad svartvinbärssylt.

– Exakt samma människor som förr sitter vid makten. Jag tror inte att jag kommer att hinna få välja min egen ledare under min livstid, för det behövs ett fungerande civilsamhälle, säger Umida Achmedova.

Samtidigt, konstaterar hon, är Mirzijojev inte lika fruktansvärd som sin föregångare.

– Problemet är att människor vill välja en president som kan lösa deras problem. Det är inte så det fungerar. Människor måste själva vara aktiva. Det kommer att ta lång tid, innan vi ser någon förändring – Karimov har skrämt folk till den grad att samhället fortfarande är bottenfruset.

Några kvällar senare går vi på en filmvisning. Det är en ny rysk kortfilm som visas på ett litet kulturcentrum på en lummig bakgata i Tasjkent. Den ligger mitt i stan men känns nästan som en mahallah, ett traditionellt uzbekiskt kvarter med smala gränder och ett socialt nätverk som fungerar som en tätt sammanhållen by.

Salen är proppfull. Efter att filmen visats debatterar åskådarna livligt på ryska, språket som fortfarande är lingua franca bland den urbana klassen i Tasjkent.

Jag träffar ägaren till centret, en uzbekisk kvinna som flyttade till Moskva i början av 2000-talet.

– Jag är intresserad av mode och design. Det var även presidentens dotter och eftersom hon uppfattade mig som en konkurrent var jag tvungen att lämna landet, säger kvinnan, som för säkerhets skull vill vara anonym.

Nu har hon flyttat tillbaka till Uzbekistan, öppnat ett kulturcentrum i Tasjkent och planerar flera kulturprojekt, bland annat inom designbranschen.

– Så mycket nytt och spännande håller på att hända här. Man känner förändring i luften varje dag. Tasjkent är just nu ett betydligt intressantare ställe än Moskva.